Vi sparade Gunbritt som livdjur 2011 framförallt för hennes vackra ull. En stadig tacka. Nackdelen var att hon föreföll något otillgänglig. Rätt skygg, faktiskt! Men jag var envis, jag ville ha henne kvar. Fåraherdarna var mer skeptiska. Vi får öva henne med äpplen och morötter, sa vi. Isabella, hennes mamma var hyfsat tam och moster Bianka också, en tuff tacka, som vi ännu har kvar. Isabella födde två lamm det året. Gunbritt och Ingmari. Nu blev det så tokigt att den gamla pensionären Anna som inte hade gått med bagge gick i samma hage och överväldigades av känslor när Isabella lammade. Hon snodde Ingmari, som inte var välkommen tillbaka. Det blir mycket dramatik och mycket jobb med att mjölka ur råmjölk och sedan ”nappis”. Den envisa lilla Ingmari lyckades ändå få fart på Annas juver till viss del. Gunbritt fick på det sättet en trygg uppväxt med egen mamma.

Första året, 2012 utmärkte sig Gunbritt något genom att lamma allra sist. Hon fick Ragnhild. Hon gick ut i skogen och kom tittbaka med ett tacklamm hoppandes efter sig. Gunbritt fortsatte att vara skygg. Vi övade nog för litet. Under sommar och höst fick hon gå i hagar som inte besöks av människor.

På våren 2013 lammade hon i mitten av mars, så den här baggen kanske hon gillade bättre. Hon fick två lamm, Clark och Garbo, alldeles svarta och väldigt vackra. Hon lammade givetvis ute då också. Klockan 04.00 lammade hon under en tall alldeles nära gärdesgården. Det var lätt att bära dit grindar, halm, vattenhink och hö. Denna gång var det perfekt. På morgonen skulle TV4 komma och direktsända för Nyhetsmorgon. Det blev, som om vi planerat detta. Man vill inte ta in reporter och fotograf med jättekamera i fårhuset, och vi hade nu scenen i hagen.

Det här året fick hon följa med på fårvandringen till Tivoli, Bergshamra. Mycket människor passerar både i och runt dessa hagar hela tiden. Nu skulle hon få öva. Sommaren gick. Den tionde juli flyttade vi bort bagglammen från tackorna. Tacklammen var kvar. Gunbritt och Garbo gick i Stora hagen på Tivoli. Där har vi ett stadigt elstängsel med järntråd. Hagen gränsar till ett gångstråk, Pumphusvägen. Där finns dagligen människor med hundar som är vana med fåren och elstängslet. Hagen är stor och tackgruppen brukar inte alltid beta tillsammans utan litet mer utspritt. Som jag har beskrivit, är det många som passerar och väldigt många som verkligen tycker om fåren och rapporterar när något händer.

Klockan 08.14 den femte september 2013 ringer min telefon. Precis då har en joggande tjej, rätt ung, cirka 30 år med långt mörkt hår och har en lösspringande hund, schäferliknande, mörk, långhårig och som heter Glader. Ja, det är vittnet som just sett hur hunden rusade in i hagen, efter fåren och högg efter den som kom sist. Tjejen ropade Glader efter hunden. Vittnet hade sprungit fram till tjejen och sagt till att, du måste väl gå in i hagen och titta hur det gick. Men nej, hon stack iväg. Själv var jag tolv mil bort. Jag hade en dag semester. Den dagen fick jag använda till att ringa massor av vänner som kan tänkas klara av ett skadat får. Ett annat vittne ringde ganska snart och berättade att ett mörkbrunt får låg ner och såg väldigt skadat ut. Hon är riven av en hund, jag såg den! Hon har nummer 879. Det är Gunbritt, tänkte jag. Det snälla vittnet satt i flera timmar och vakade vid Gunbritt. Veterinären kom och då hade jag även ett par vänner där som hjälpte till att fånga henne, för att bli undersökt. Hon fick Penovet, ett penicillin och Metacam, smärtstillande. Hon hade piggnat till så mycket att hon var svår att fånga. Nu hade hon ett öra som hängde ner. Jag gjorde det hemtrevligt i fårhuset och dagen efter fick hon åka hem. Lammet Garbo fick följa med hem som sällskap. Får är flockdjur och beroende av sällskap. Nu fick hon sina mediciner enligt ordination. Jag klippte henne för att kunna se ännu bättre. Hunden hade huggit mot strupen. Ett djupt sår som drog med sig örat men klarade strupen. Hon var oklippt. Det kan ha varit hennes långa, täta, mörkbruna ull som klarade livet på henne. Örat hängde väldigt mycket. Såret såg ut att läkas.

Den 16 september fick hon komma ut i hagen igen och då verkade hon pigg. Nu såg man definitivt vem som var Gunbritt. Ett öra upp och ett ner.

Det var många i Bergshamra som engagerade sig för att få tag på tjejen med hunden. Jag skrev en lapp på anslagstavlan där nere och uppmanade henne att höra av sig. Många höll utkik. Hon bytte väl löparrunda.

Gunbritt gick med baggen under hösten och hon fick lamm 2014. Det var två tacklamm, Alma, svart och Astrid, grå. De föddes den 17/3 och vägdes den 22/3, 5,5 kg och 5,2 kg. De lammen vägde, som slaktade, över 16 kg och var R-klassade. Mitt resonemang är att Gunbritt borde ha varit frisk under den tiden.

2015 fick hon två stora, fina svarta lamm, Brittmarie och Gunnar. Jag har skrivit i boken så här: ”Lammade ute i skogen som vanligt. På natten. Bra mjölk och bra juver, men nästan omöjlig att hantera.” Denna sommar fick hon beta mer avsides borta i nya kohagen. Lammen blev mycket fina. Nu under hösten gick hon i en lugn tackgrupp. Djuren hade bra hull. Inget speciellt hände. Här hemma i Backhagen har det också varit lugnt.

I mitten av december hände något. Örat hängde och huvudet började luta. Mat fastnade i kinden. Mat som hon idisslat föll ut igen. Jag jobbade på Husdjursmässan och det underlättade inte. Den 19/12 var första dagen hemma. Jag klippte henne för att möjligen förstå. Hon var väldigt matfrisk, ja, verkade i varje fall inte ha ont i huvudet. Men sne. Och hon magrade. Den 27/12 har jag skrivit i boken att Gunbritt mår jättedåligt. SLU, Idisslaravdelningen kändes väldigt långt borta. Det är jullov och inga veterinärstudenter. Vi pysslade så mycket vi kunde med henne. Lade ut höet lätt tillgängligt, hängde upp värmelampa, gjorde myshörna och gav kraftfoder enskilt. Under tiden vi hade djur på Husdjursmässan gick det rätt bra eftersom hennes hage nästan tömdes på tackor. En frist på fem dagar. Helgerna var slut och jag ringde genast SLU. Vi skulle få komma följande måndag. Det var glashalt på vägen denna morgon, särskilt i Uppsala. Jag körde väldigt försiktigt, ingen avsikt att halka i diket några kilometer från djursjukhuset – med Gunbritt. Dessutom hade jag småprinsessorna Stella och Mirella med som följeslagare. Alla andra var redan jättetjocka. Småsessorna hade träffat baggen två månader senare än de andra. Veterinären skriver i rapporten: ”Gunbritt, 879. Inkom med neurologiska symtom från huvudet. Diagnos: Infektion i mellanörat (otitis media).”

Han beskriver hängörat och att ögat var påverkat. Han beskriver också hur hon tappade ut foder och idisslingsbollar för att hon delvis var förlamad på höger sida. ”Detta resulterade i att hon gick ner i vikt och blev tunn. I övrigt mådde hon bra.” skriver han. Så fint skrivet. Det känns ändå som om hon var en tacka i psykisk balans. Ett djur som kände sig omtyckt. Han beskriver att hon inte svarat på de behandlingar hon fått med penicillin, smärtstillande och inflammatorisk medicin. Hon var dräktig med ett lamm. Lammet hade börjat växa mycket.

När han ringde och frågade om vi ville ta hem henne eller om de skulle förkorta hennes liv, tyckte jag inte att vi, med gott samvete, kunde låta det där förmodligen stora, svarta lammet kanske bli utan mamma. Gunbritt har haft ett bra liv, även med hängöra. Det var den 28/1.

”Obduktion: Vid obduktion kunde man se en kraftig mellanörainfektion som bestod av en hård massa av gulgrönt exudat.”

”I det här fallet så var det möjligtvis så att det har kommit från den skada hon fick av en hundattack 2013. Med tanke på att det var en kronisk mellanörainfektion så är behandling mycket svår.”

Som vanligt tänker jag, vad kunde man ha gjort bättre? Tillkallat distriktsveterinär direkt, tagit det mer på allvar, när vi såg att örat fallit och foder fastnade. Då hade kanske denne sagt att det nog var öroninfektion och hon fått penicillin. Men när den var kronisk, har den varit inkapslad och kanske funnits där sedan hon blev hundbiten.

Tack, Gunbritt, 879.